Junior klagade

OK, han har rätt. Det är några veckor sedan jag senast skrev i Alma’s blogg. Det händer ju inte så där jättemycket just nu. Snön ligger fortfarande djup på de flesta ställen. Alma kan naturligtvis ta sig fram rätt bra eftersom det är skare på snön. Hon var iväg förra veckan och skulle vaccineras, men det visade sig att det var ett år för tidigt.

Vad som äremot är på gång är utställning nästa helg på lördag och sedan är det ögonspegling/lysning på gång. Jag tror det var den 16 april. De som är insatta förstår då kanske att det är en parning på gång. Tanken är att para Alma nästa gång som hon löper och det inträffar någon gång i juni. Om allt fungerar skulle det i så fall bli små valpar i augusti.
Vi får ser vad framtiden utvisar.

Nu får det vara nog

Alltså, nu har det kommit så jäkla mycket snö så nu får det räcka. Vi har nog fått en halvmeter snö sedan i fredags kväll. I morse ville Alma inte ens gå ut för det finns ingenstans hon kan sätta sig och göra det hon ska. Det blev för mig att skotta en gång ut på gräsmattan och mitt ute där göra en rastgård, dvs skotta bort så pass mycket snö så att Alma kan sätta ner rumpan utan att bli blöt. Tipp, Katarinas bordercollie som var här som hastigast, han förstod vad rastgården var till för, så man kan säga att han invigde den genom att göra ifrån sig ordentligt. Inte blir det någon promenad heller eftersom vi är fullständigt insnöade.

Det blir säkert kul till våren när allt ska smälta bort. Snacka om att det blir vårflod häruppe på Öxnehaga. Jag fattar inte vart allt ska ta vägen. Ja, ja… det får bli ett senare problem.

Här var det meningen att jag skulle haft en eller flera bilder men internet eller Bredbandsbolaget, jag vet inte vilket, är för jäkla segt just nu. Det får bli bilder en annan gång.

Ebba på besök hos Kennel Kepchers

Idag fick jag en samtal från Carina som undrade om jag hade lust att komma över och titta på Ebba som var på tillfälligt besök. Ebba är alltså en av Alma’s valpar som snart blir 1 år gamla. Naturligtvis var jag inte sen att anta den inbjudan.

Lilla Ebba från Mjölby

Det är alltid roligt att se hur hundarna utvecklas, och jag har ju Molly som jämförelseobjekt. Ebba hade lika fin päls som Molly, men inte riktigt lika mörk. Pälsfärgen var nog snarare mitt emellan Alma och Molly. Hon liknade Alma väldigt mycket till utseendet. Hon var definitivt kraftigare än Molly, men det berodde nog snarare på lite för mycket god mat än på en kraftigare benstomme. Söt var hon helt klart. Däremot hade hon ett beteende som jag inte tycker om och som hon säkert har ärvt efter mormor, och det var att hon gärna bet i händer, armar och kläder. Tyvärr så var hon inte direkt mjuk i mun, utan jag fik mig ett och annat blåmärke. Hoppas att den olaten försvinner när hon blir äldre.

Molly är på tillfälligt besök

Mika och Johan skulle iväg till Göteborg den här helgen för att träffa kompisar från studietiden. Naturligtvis åker man då förbi Huskvarna och lämna in sin hund till hundvakterna, dvs mamma och pappa. Och det får de så gärna göra för Molly är en jättetrevlig hund, även om hon fortfarande är valp i sinnet och kroppen. Fullt utvuxen på höjden, ja, men resten av kroppen och huvudet är fortfarande valp/unghund.

Efter att matte och husse gett sig iväg till Göteborg, så lastade vi in båda hundarna i bilen och tog oss till husvagnen på Hökensås för att titta till den lite. För några veckor sedan hade det varit några konstiga personer uppe vid vår husvagn och gått in i förtältet. Uppmärksamma husvagnsgrannar inom Caravan Club hade noterat att någon/några hade varit vid vår vagn och öppnat förtältet, men det var ingen åverkan på vagnen. Mystisk är det i alla fall.

Nu blev det som sagt en utflykt till Hökensås och där släppte vi Alma och Molly i skogen. De hade roligt kan jag säga. Bilderna nedan kanske visar lite av det.

Kul i snön

Vem är det som kommer

Jag flyger fram

Knähund

Jag vet inte vad det är med Alma, men hon har blivit en riktig knähund. Hon har en ritual varje dag när jag kommer hem från jobbet. Hon följer efter mig vart jag än går i huset. Hon väntar bara på att jag ska sätta mig i soffan. När jag väl gör det, så hoppar hon upp med framtassarna i soffan så att jag ska komma åt att klappa och kela med henne. När vi har gjort det en liten stund så sitter hon helt plötsligt i mitt knä helt och hållet. Och det går så lätt och smidigt till också. Det är knappt att man märker att hon kryper upp och helt plötsligt sitter jag där med 30 kg brun labrador i knät.

I och för sig är det ju rätt mysigt att ha henne i knät, men inte någon längre stund. Blodet stoppas liksom i benen av tyngden. Hennes kompis Kia är likadan. Hon smyger också gärna upp i knät, men nu var det rätt länge sedan Kia var hos oss. Kanske dags att hon får komma hit igen några timmar så att de kan leka av sig de där två.

Helt avvecklad

Igår, i samband med min lediga dag, så tog Tom och jag oss till Eksjö för hämta Ted’s cykel, tömma brevlådan och lämna igen nycklarna till lägenheten. Nu är Ted helt avvecklad från Eksjö.
Vädret var väl så där när vi åkte fram och tillbaka. Vi hade lite spaning efter rådjur och älg efter vägen men vi såg inte ett djurliv. Både Tom och jag hade kamrorna med oss, men det var väl lite optimistiskt förståss. På vägen tillbaka, på vägen mellan Eksjö och Nässjö, så såg vi på långt håll blåsljus, och när vi kom närmare så visade det sig att det var en Volvo-kombi som måste ha haft väldigt hög fart, för han hade lyckats köra rätt så långt upp i snödrivorna i rondellen där vägen går vidare mot Vetlanda. Tyvärr kan man ju inte stanna där och fotografera, men det hade varit kul.

Hörapparaten lämnade jag också in tidigare på förmiddagen på Ryhov, så den kommer väl per post om någon/några dagar.

Halvveckoslut

Ja, nu har man jobbat i 4 dagar och imorgon onsdag får jag vara ledig. Thina jobbade också i helgen, men hon har ju fördelen av att vara ledig 2 dagar direkt efter. Det gäller inte mig. Jag har allt fått jobba både måndag och tisdag efter helgarbetet.

Däremot var jag ledig torsdag och fredag innan helgen och då företog vi oss en långpromenad, Alma och jag. Den gick till Regionssjukhuset Ryhov. Jag tänkte lämna in min hörapparat som antagligen är jättebra, men som jag inte använder för att den är för högljudd i mitt öra. Tänkte att de skulle sänka volymen något. Anyway… när Alma och jag väl kom fram så hade de stängt 10 minuter tidigare. Kul!!
Det blev en fin promenad i alla fall. Det tog 1,5 timme att ta sig hemifrån Öxnehaga till Ryhov. Tur att Thina mötte upp med bilen så att vi slapp gå tillbaka.

Imorgon (onsdag 20/1) tänkte jag ta mig till Eksjö om vädret tillåter och lämna in nycklarna till Ted´s lägenhet samt hämta hans cykel som fortfarande står kvar där. Alma får sig nog en promenad också, fast kanske inte i Eksjö.

Det var ett tag sedan

Ja, nu var det ganska länge sedan jag skrev något i bloggen. Ett halvår sedan ungefär, men nu får jag försöka skärpa till mig.
Alma’s valpar växer, och vad jag har förstått så är alla välmående och har utvecklats till just såna härliga labradorer som vi förväntat oss. Molly, som vi ju har kvar indirekt i familjen är en riktig liten sötnos. Hon var hemma hos oss i två veckor innan jul och det var full fart hemma kan jag lova.

Alma är nu i slutet av en löpperiod och jag vet att Carina har börjat titta efter lämplig partner till Alma. Eventuellt så paras hon vid nästa löp som förmodligen inträfffar i slutet av maj eller början på juni, men det hänger naturligtvis på om ”den rätte” hittas.

Jag skäms!

Ja, det var oförskämt länge sedan som jag uppdaterade Almas blogg. Till mitt försvar kan jag bara säga, att jag jobbade i stort sett hela juli månad när alla andra var på semester. Vår semester började inte förrän den 27 juli. Vi krokade på husvagnen då, och drog upp till Arvidsjaur på 2 dagar. Vi har/hade aldrig tidigare varit så långt norrut Thina och jag. Vi tillbringade några dagar i Arvidsjaur och i trakterna runt omkring innan vi körde vidare mot Luleå och Haparanda. En trevlig camping hittade vi i Töre. Utflykter blev det naturligtvis även där. Dels till Haparanda, och vidare norrut längs gränsen mot Övertorneå och tillbaka till Töre via Överkalix.

Så långt följde semestern de uppgjorda planerna. Det var så här långt upp som vi skulle. Men så träffade vi en herre på campingen som målande beskrev hur fint det var uppe i fjällvärlden. Så nästa dag krokade vi på vagnen igen och drog iväg upp mot Riksgränsen. En liten nätt avstickare på ungefär 90 mil tur och retur. Vi ångrar dock inte den avstickaren. Efter två övernattningar i Kiruna körde vi upp till Björkliden som ligger 2-3 mil ifrån gränsen. Hur fint som helst. Och när vi ändå var däruppe så åkte vi till Narvik i Norge för att se slutdestinationen för malmtågen från Kiruna. Sista dagen däruppe passade vi på att fjällvandra också. Inte förberedda alls för detta. Var sin 33 cl flaska med Loka citron, och frugan med handväska. Vilken syn!!

Torne träsk

Lapporten, Abisko

Vi krokade på vagnen igen på eftermiddagen och körde söderut igen. Tyvärr tar ju semestrarna slut så snabbt, men efter att ha varit hemma i två timmar, så bestämde vi oss för, att nästa år åker vi upp igen till Abisko/Björkliden, och då ska vi fjällvandra på riktigt ett antal dagar. Det var hur fint som helst däruppe.

Kanottur helgen som var

I helgen som varit så var hela familjen samlad till gemensam kanotutflykt. Vi paddlade från Eksjö ner till Alseda. En sträcka på kanske 5-6 mil.

I tryckande värme gav vi oss iväg. Förväntansfulla och sugna på att komma iväg. Vi hade hyrt 3 kanoter, eller som det egentligen heter, kanadensare. Två personer i varje, med lilla Molly i en kanot tillsammans med husse och matte, och Alma i en kanot tillsammans med matte och Edgar. Själv satt jag tillsammans med sonen Ted i den tredje kanoten.

Den första delen på kanotfärden går genom Solgenån ner mot sjön Solgen. Lugnt och skönt och tyst är det att glida fram på vattnet. Ett litet stopp gjordes strax innan sjön Solgen där yngste sonen med flickvän mött upp. De agerade följebil/support åt oss andra. Större delen av vår packning fanns nämligen i bilen, och de ville inte varken paddla kanot eller sova i tält.

Efter det lilla stoppet med fika och mackor/bullar gav vi oss i kast med Solgen. Naturligtvis blåste det upp en härlig motvind, och när man paddlar i öppen sjö, och dessutom i motvind, så känns det som att man inte kommer någonstans. Sjöälendet är 6 km lång och Solgenån fortsätter någonstans efter att man paddlat ca 4 km. Dessutom paddlade vi säkert 1 km för långt eftersom vi missade infarten till ån, och fick alltså paddla tillbaka. JOBBIGT!!! Nåväl, tillslut hittade vi rätt och kom in i ån, och då blev det härlig å-paddling igen fram till Klintedammen. Trötta och slitna var vi efter slitet på Solgen, och Klintedammen visade sig vara större än vad vi trodde. Nåväl, tillslut var vi i alla fall framme där vi hade bestämt att här skulle övernattningen ske. Upp med kanoterna, en kort promenad till övernattningsstället. Upp med tälten, och fram med mat, och tända brasa för att grilla. Jag satte mig i en ”brassestol” och höll knappt på att komma upp igen, så stel och öm var jag. Inte bara av slitet, utan också av solen som legat på hela dagen. Alltså, får jag inte hudcancer nu, så lär jag aldrig få det. Så känns det.

Första dagen var jävligast. Den andra dagen, efter att man fått frukost i sig och liksom satt igång kroppen igen, så gick det väldigt bra att paddla sig fram till Alseda. Nu var det i stort sett bara paddling i åar, och där flyter man bara fram. Kul, jobbigt och trevligt var det. Att hela familjen var samlad gjorde det extra kul. Nu får det väl gå några år innan vi gör om nåt liknande, så vi hinner glömma bort hur jäkla jobbigt det var!

Tillfällig paus

Så kan det vara