Kanottur helgen som var

I helgen som varit så var hela familjen samlad till gemensam kanotutflykt. Vi paddlade från Eksjö ner till Alseda. En sträcka på kanske 5-6 mil.

I tryckande värme gav vi oss iväg. Förväntansfulla och sugna på att komma iväg. Vi hade hyrt 3 kanoter, eller som det egentligen heter, kanadensare. Två personer i varje, med lilla Molly i en kanot tillsammans med husse och matte, och Alma i en kanot tillsammans med matte och Edgar. Själv satt jag tillsammans med sonen Ted i den tredje kanoten.

Den första delen på kanotfärden går genom Solgenån ner mot sjön Solgen. Lugnt och skönt och tyst är det att glida fram på vattnet. Ett litet stopp gjordes strax innan sjön Solgen där yngste sonen med flickvän mött upp. De agerade följebil/support åt oss andra. Större delen av vår packning fanns nämligen i bilen, och de ville inte varken paddla kanot eller sova i tält.

Efter det lilla stoppet med fika och mackor/bullar gav vi oss i kast med Solgen. Naturligtvis blåste det upp en härlig motvind, och när man paddlar i öppen sjö, och dessutom i motvind, så känns det som att man inte kommer någonstans. Sjöälendet är 6 km lång och Solgenån fortsätter någonstans efter att man paddlat ca 4 km. Dessutom paddlade vi säkert 1 km för långt eftersom vi missade infarten till ån, och fick alltså paddla tillbaka. JOBBIGT!!! Nåväl, tillslut hittade vi rätt och kom in i ån, och då blev det härlig å-paddling igen fram till Klintedammen. Trötta och slitna var vi efter slitet på Solgen, och Klintedammen visade sig vara större än vad vi trodde. Nåväl, tillslut var vi i alla fall framme där vi hade bestämt att här skulle övernattningen ske. Upp med kanoterna, en kort promenad till övernattningsstället. Upp med tälten, och fram med mat, och tända brasa för att grilla. Jag satte mig i en ”brassestol” och höll knappt på att komma upp igen, så stel och öm var jag. Inte bara av slitet, utan också av solen som legat på hela dagen. Alltså, får jag inte hudcancer nu, så lär jag aldrig få det. Så känns det.

Första dagen var jävligast. Den andra dagen, efter att man fått frukost i sig och liksom satt igång kroppen igen, så gick det väldigt bra att paddla sig fram till Alseda. Nu var det i stort sett bara paddling i åar, och där flyter man bara fram. Kul, jobbigt och trevligt var det. Att hela familjen var samlad gjorde det extra kul. Nu får det väl gå några år innan vi gör om nåt liknande, så vi hinner glömma bort hur jäkla jobbigt det var!

Tillfällig paus

Så kan det vara

~ av Alma på 01 juli 2009.